Direktlänk till inlägg 21 juli 2008
Idag gick Hubbe över Regnbågsbron...
Han matte och jag var med till sista andetaget, vi grät, klappade och kramade honom hela tiden. Även om man vet att han har det mycket bättre, är det så hemskt at behöva säga Hej då! I köttbulledalen finns ingen smärta bara lek och bus...
Denna dikt, skriven av en okänd, tillägnar jag Hubbe och hans matte Erika...
Till min lilla grabb!
När solen går ner och det börjar bli sent, säger jag till honom: -"Gå och lägg dig det är dags att sova". Han tar sig tid och låtsas att han aldrig hört...
Den lilla grabben vill bara kela.
Han vill aldrig sova.
Han är min lilla grabb.
Han är mattes bästa vän.
När solen gått upp och det är dags att gå och starta en ny dag, då vill han inte att jag ska gå. Han gör sitt bästa för att få mig att stanna och kan nästan få en att skämmas!
Han vill aldrig säga "Hej då!"
Utan vill bara vara med sin bästa kompis, han vill aldrig vara utan sin matte. Aldrig tvivla på vad jag vill...
Han lägger sitt huvud på axeln och tittar på mig och verkar säga -"Du kommer väl tillbaka?"
När tiden kommer och han är för gammal, kommer han förstå varför jag gråter. Att han lämnar mig helt ensam. Min grabb kommer att krossa mig hjärta, jag vill inte säga "Hej då!"
Han är min grabb och vi är bästa vänner och han kommer alltid att finnas i mitt hjärta!
Tack för den här korta tiden vi fick träffa dig Hubbe, hälsa till alla våra vänner där uppe. En dag möts vi, vid Regnbågsbron...
/Josse, Yenna och Buster