Direktlänk till inlägg 14 juni 2008
Som ni säkert förstått, klarade vi inte RPS-en :(
Det sket sig redan på platsliggningen, där han gick upp och tog ett aerovarv runt planen och hälsade på publiken och domaren... Lydnaden gick hyfsat, var glad att han satt kvar på inkallningen och hoppet klarade han galant! Framförgåendet var helt ok med.. Men det var ingen höjdare på linförigheten, han blev distraherad av miljön och min nervositet. Skyddet blev inte heller någon höjdare, men han kom iaf in fot. Men sen gick han upp under visitationen..
Det som var mest jobbigt var att polisen tyckte inte att vi skulle komma tillbaka på ett tag utan ta tag i störningsmiljö, så han fattar att det är lydnad även då. Grät som en besatt, pressen ooch besvikelsen blev för mycket igår. Jag har gett allt under detta halvåret och Buster har blivit mycket bättre, men visst han behöver mer träning. Jobbet däremot ger mig ingen och jag har hört om ett ulimatum som ska ställas till mig i nästa vecka..
Men det värsta är nog att ingen tror på mig, har hört att folk tycker Buster är för mycket hund för mig att klara av. Ingen tror att jag kommer fixa honom. Det finns ingen (förutom vissa vänner såklart) som stöttar, puschar och hjälper mig så mycket som jag skulle behöva nu. Allt känns bara riktigt skiiiit! Den enda som inte gett upp på Mr gul är jag själv, men ärligt talat vet inte heller jag snart om jag orkar kämpa mer....
Fasar för nästa vecka, om alldelles för stora och jobbiga beslut som ska fattas under kort tid. Vad fan ska jag göra?
Nu är det knappt så jag orkar hålla huvudet över ytan. Pressen är större än någonsin och jag har ingen lust mer... Ska åka till fältet och höra mig för på måndag. Vad gör vi nu? Fortfarande är det ju bristen på hjälp som är mest jobbig...
Vi får se på måndag....